Nudepad

Ja, så lyder sinnesrobönen. "Finns det någon här inne idag som är helt bekymmerslös?" frågade prästen konfirmandgruppen. Alla skakade på huvudet. Nej, ingen är väl bekymmerslös. Det kan man förstå, det är ändå "okej" att vara bekymrad, det måste man väl vara? Kanske inte över allt och lite för mycket, i dagens samhälle finns det dock alltid något att bekymra sig över. Det är ingenting vi, du eller jag kan göra något åt.

Men, varför ska barnen drabbas? Varför får man inte vara ung idag? Plocka fram era skolkataloger. Din egna, gamla (om du är mellan 15-20) och jämför med ett yngre syskons katalog. Se på klädskillnaderna.
Nej, jag är inte dum. Självklart så fattar man väl att klädstilen förändras med tiden, men så som barnen ser ut idag... De skall kläs som barbie och gärna bära dyra, dyra märkeskläder redan i tidig ålder. Vad ska ett barn som bara är några månader gammalt rulta runt i Adidastofflor och Pumapyjamas? Varför ska tjejerna i trean bära kavaj? Kavaj är mode, jag vet. Jag själv älskar kavajer och bär dem mer än gärna. Jag är 18, inte 9, 10 år. De kladdar på sig smink och sätter upp håret i höga "knutar" och bollar och sprayar på två liter hårspray och så mammas dyra parfym. Ja, kanske väljer de själva att se ut som de gör. Vill de se ut så, så varför ska man stoppa dem? Det som gör mig så fundersam är, vad får dem egentligen att vilja se ut så? Självklart vill man ju pilla med mammas mascara och läppstift när man är liten, man prövar hennes garderob och hoppar runt i hennes högklackade skor. Det gjorde man hemma eller tillsammans med kompisar när jag var liten, idag ska man se ut så. Gör man inte det så är man en tönt. Nej, jag är inte gammalmodig, nej, jag är inte emot förändringar. Jag undrar bara varför föräldrar vill att sina döttrar ska klampa runt och förstöra fötter och rygg i höga klackar redan i fyran, femman? Ska inte föräldrarna göra det som är bäst för barnet?

Idag får man inte vara ung. Idag får man inte vara barn. Man ska ge sig själv tid att vila ibland, unna sig saker man tycker om att göra och ta en paus från den hetsiga vardagen. Många unga kan inte göra det idag. Alla kanske inte förstår vad jag menar nu. Jag kan förklara med ett exempel, ett exempel som är jag själv.
Om jag, under en vardag, inte pluggar eller tränar alls, bara ligger i soffan och degar till exempel, så mår jag väldigt dåligt. Jag känner att jag slösat bort en hel eftermiddag på att göra ingenting. Flera timmars skolarbete eller träning gick bort, bara för att jag inte orkade. En del vänner till mig har "pluggstopp" på helgerna. Helgerna är skolfria och man ska helst inte plugga under de få dagarna. Ja, då får man ju en paus, denna underbara paus. Jag ser alltid fram emot kommande helg. Inte bara för att jag inte måste gå upp tidigt och släpa mig till skolan, utan mest för att jag får flera timmar extra till att göra färdigt skolarbeten eller träna. Det är inte det att jag ligger efter i skolan, det gör jag absolut inte. Jag känner bara att jag måste, måste, måste ta vara på all tid jag får utöver skolan. På håltimmarna i skolan pluggar jag bort så mycket arbeten jag kan för att kunna ta det lugnt när jag kommer hem, men att ta det lugnt utan efterföljande ångest... det är sällan det händer. När jag är tillsammans med min pojkvän, (som jag för övrigt bara träffar på helgerna för tillfället, då det är några mil emellan oss) så känner jag att det är okej att sitta i hans famn och njuta av hans närhet en hel helg. Det är okej. Mitt hjärta slår inte för hårt för att jag känner det där om att jag måste, måste, måste göra något vettigt. Han lugnar min själ, i hans famn är det okej.

Problemet med helgerna är att även fast jag inte vill gå upp tidigt, jag stänger av alarm och avaktiverar min wake-up light, så vaknar jag ändå strax före åtta nästan varje helg, självmant. Om jag ligger och drar mig till nio så mår jag dåligt över det. Jag hade ju kunnat gått upp och ätit frukost, duschat och sett på tv en stund? Ska jag gå upp efter nio och göra detsamma, så har klockan hunnit gått och tickat på så att det plötsligt blivit mitt på dagen. Då plötsligt blir det stressigt, för jag måste ju hinna med allt det där man vill göra på helgen. Träffa lite vänner, plugga, umgås med familjen, städa rummet (hinner aldrig det annars...) och bara njuta av den!

När jag ska sova så tar det oftast lång, lång tid innan jag kan slappna av och somna. Jag tänker hela tiden på vad jag inte gjort under dagen, (sådant som jag kanske borde gjort) och sådant jag måste eller ska göra nästa dag eller kommande vecka.
Såhär är det hela tiden. Jag är 18 år och mår dåligt över att jag är 18. Jag tänker på framtiden och på familj, man, barn, pengar och  jobb. Se på mig, jag är 18 år. När var jag ung? När fick jag vara ung senast? Tja, senast var nog när jag äntligen fick bli nykär igen. Då kände jag mig ung, men samtidigt så vuxen som tog steget att riva en mur jag byggt kring mitt hjärta.
Innan det, så var jag ung senast när jag var barn. Men då var jag ju ett barn, då var jag ju inte ung? Inte tonåring, inte ungdom. 18 har jag hört ska vara en tid som är en av de bästa tiderna i livet. Jag känner att de rinner ur händerna på mig, i November i år fyller jag nitton och 18-året är förbi. Jag har inte njutit av att vara 18. Jag har inte känt av att min kropp, min hjärna och mitt hjärta fyllt 18, inte alls. Jag har känt mig mer vuxen än någonsin, och då tänker jag mig inte precis 18.
Jag kände mig aldrig ung mellan det att jag var 13-18. Är det inte det man ska göra?