Om världen var god
Jag åkte bil idag, på småvägar genom mindre byar och såg husen lysa genom den mörka skogen. Tänkte att själv skulle jag aldrig våga bo i glesbygden, utan att ha stora starka lampor över gården och vägen nedanför. Nej, för mörkret är för påträngande där, för nära.
Men tänk om världen är god. Tänk om mörkret inte är ont? Jag tänkte att om vi skulle stanna bilen och jag skulle gå ut i den nu kvälls-svartklädda skogen, stanna på en plats, snurra ett varv och sedan bara stå där, kanske blunda, för att göra det värre. Nej, tanken gav mig obehagliga krypningar längsmed ryggen. Vad finns där ute i skogen, som är ont? Nej, någon våldtäktsman tror jag inte gömmer sig där, nej, inte ens där. Jag tror inte vargen hoppar på mig, liksom älgen eller björnen. Tänk om mörkret inte är ont? Ja okej, jag är mörkrädd! Nu vet ni!
När mörkret omsluter oss så förlorar vi det som gör oss mest trygga. Vi ser ingenting, vi måste kanske känna oss fram, vi vill inte snubbla, inte fastna, inte känna på något läskigt. Du kanske har testat att stoppa in handen i sådana lådor som finns på olika museer och zoon? Visst är det allt lite obehagligt innan man verkligen vågar stoppa in i handen bakom skynket i lådan och känna på den där pälsen eller vad det nu är för material.
Som liten blev jag en gång, av misstag, instängd i ett mörkrum för fotoframkallning och det var något av det värsta jag varit med om. Jag var på besök i en folkhögskola på öppet hus, och de skulle stänga och släcka för kvällen. Det mörkröda rummet (som redan var mörkt nog) blev plötsligt svart och jag fick ropa högt för att någon skulle höra mig. Känna mig fram längsmed rummet för att komma till dörren, som till min förskräckelse dessutom var låst. Vad var det jag var så rädd för? Ingen annan fanns i rummet än jag. Inga monster, vampyrer, levande döda eller what so ever. Nej, det var bara jag.
Tänk om jag kunde tro att världen var god, mer god än jag tycker idag. Den mörka skogen innehåller inget annat än min egen osäkerhet. Jag kanske snubblar, fastnar med foten under en rot och fotleden bryts. Det skulle kunna hända var som helst, men självfallet skulle det vara mer skrämmande att fastna i skogen. Samtidigt som jag vill tro att världen faktiskt är god, så vill jag inte heller vara naiv, godtrogen. Det finns sådant som är ont. Det värsta är väl vi, människorna. Vi är inte alltid goda mot varandra, mot världen. Men hur många människor brukar det finnas där det verkligen är mörkt?
Nej, det här handlar väl egentligen inte om min egen rädsla för mörker. Det handlar om allas inre, mer eller mindre, avsky mot mörkret. Om rädslan för alla möjliga ting i världen. Det finns citat som talar om ifall jorden är paradiset och vi vet bara inte om det. Den svarta skogen, den mörka gränden eller den ensamma vägen hem, känns ju knappast som en dans i paradiset. Men det är här vi lever, det är så. Om det finns ett annat paradis är, enligt mig, upp till var och en. Även fast man kanske tror på ett liv efter det du har nu, eller att man når ett paradis efter döden eller vad som helst, så får man aldrig glömma att det här är det enda livet du just nu känner till och kan påverka. För det kan du.
Men tänk om världen är god. Tänk om mörkret inte är ont? Jag tänkte att om vi skulle stanna bilen och jag skulle gå ut i den nu kvälls-svartklädda skogen, stanna på en plats, snurra ett varv och sedan bara stå där, kanske blunda, för att göra det värre. Nej, tanken gav mig obehagliga krypningar längsmed ryggen. Vad finns där ute i skogen, som är ont? Nej, någon våldtäktsman tror jag inte gömmer sig där, nej, inte ens där. Jag tror inte vargen hoppar på mig, liksom älgen eller björnen. Tänk om mörkret inte är ont? Ja okej, jag är mörkrädd! Nu vet ni!
När mörkret omsluter oss så förlorar vi det som gör oss mest trygga. Vi ser ingenting, vi måste kanske känna oss fram, vi vill inte snubbla, inte fastna, inte känna på något läskigt. Du kanske har testat att stoppa in handen i sådana lådor som finns på olika museer och zoon? Visst är det allt lite obehagligt innan man verkligen vågar stoppa in i handen bakom skynket i lådan och känna på den där pälsen eller vad det nu är för material.
Som liten blev jag en gång, av misstag, instängd i ett mörkrum för fotoframkallning och det var något av det värsta jag varit med om. Jag var på besök i en folkhögskola på öppet hus, och de skulle stänga och släcka för kvällen. Det mörkröda rummet (som redan var mörkt nog) blev plötsligt svart och jag fick ropa högt för att någon skulle höra mig. Känna mig fram längsmed rummet för att komma till dörren, som till min förskräckelse dessutom var låst. Vad var det jag var så rädd för? Ingen annan fanns i rummet än jag. Inga monster, vampyrer, levande döda eller what so ever. Nej, det var bara jag.
Tänk om jag kunde tro att världen var god, mer god än jag tycker idag. Den mörka skogen innehåller inget annat än min egen osäkerhet. Jag kanske snubblar, fastnar med foten under en rot och fotleden bryts. Det skulle kunna hända var som helst, men självfallet skulle det vara mer skrämmande att fastna i skogen. Samtidigt som jag vill tro att världen faktiskt är god, så vill jag inte heller vara naiv, godtrogen. Det finns sådant som är ont. Det värsta är väl vi, människorna. Vi är inte alltid goda mot varandra, mot världen. Men hur många människor brukar det finnas där det verkligen är mörkt?
Nej, det här handlar väl egentligen inte om min egen rädsla för mörker. Det handlar om allas inre, mer eller mindre, avsky mot mörkret. Om rädslan för alla möjliga ting i världen. Det finns citat som talar om ifall jorden är paradiset och vi vet bara inte om det. Den svarta skogen, den mörka gränden eller den ensamma vägen hem, känns ju knappast som en dans i paradiset. Men det är här vi lever, det är så. Om det finns ett annat paradis är, enligt mig, upp till var och en. Även fast man kanske tror på ett liv efter det du har nu, eller att man når ett paradis efter döden eller vad som helst, så får man aldrig glömma att det här är det enda livet du just nu känner till och kan påverka. För det kan du.
Tänk om världen är god
