Nudepad

Nej, jag är inte den som brukar gråta till "skänk pengar"-reklamerna på tv. Nej, jag är inte den som gråtit till bilderna från förintelsen eller som smällt i mig den där äckliga janssons frestelse på jul för att "tänka på barnen i Afrika". Nu är Humorgalan igång på tv4, för tionde året i rad, antagligen tionde året i rad jag tittar också.

Som skrivet, så är jag så hemsk att nej, jag har inte haft samma känslor som de andra i min närhet när bilder och filmer lik dessa visats på tv eller i skolorna. Jag har alltid stått för en särskild åsikt, som står mig nära.
Många gånger fick jag höra gälla röster, fröknar och andra som tjatat när man slängt den där torra potatisen eller blivit mätt och inte orkat ätit upp allt på tallriken, "tänk på alla barnen i Afrika, ät upp det där!" "Tänk på barnen i Afrika, de har inga leksaker eller gosedjur när de ska sova" o.s.v. Känner någon igen sig? Hela min barndom kantades av åsikter som dessa jag nämnt. Låter jag fortfarande hemsk? Det är okej.
Jag har alltid varit av den åsikt att jag lever inte på samma villkor som barnen i Afrika. Hade jag levt där och haft det bra och inte ätit upp min mat eller bett om fler och fler leksaker, då hade det varit okej om ni tjatat på mig. Nu är det inte så. Jag bor i ett välbärgat, vackert och fredligt land. Jag hade sådan tur att jag föddes här. Min barndom är inget jag tänker kommentera, för hur den var, vare sig den varit bra, dålig eller både och, spelar ingen roll här. Jag är tacksam, så tacksam. 
Fortfarande hemsk?

Tredje världen och alla dessa U-länder har varit en verklighet som alltid varit för långt borta för mig. Utom räckhåll. Jag har aldrig varit utanför Norden, förrän i år. Alltså, jag är 20 år gammal och har just varit utomlands, utanför Norden, det vill säga. När jag var liten så ville jag liksom alla andra ungar i min klass ha ett fadderbarn. De andra ungarna, många av dem, hade fadderbarn. För de hade råd med det. Jag var så avundsjuk och arg, för jag ville också. En av mina vänner sa att dennes familj hjälpt till att bygga en brunn i barnets by. Vad fan?! Jag följde den här humorgalan till förbannelse och en gång, ett år, fick jag låna hemtelefonen och ringa det där betalnumret. Hundra kronor har jag för mig att jag skänkte. Ja, en liten tår fällde jag faktiskt då. Där tänkte jag, att nu har jag minsann gjort något bra. Det var svullna barnmagar på tv-skärmen. Alla grät och ingen hade mat. Allt var skit, skit, skit. "Tänk på barnen i Afrika som inte har någon mat nu, flicka lilla. Inte ska väl du äta godis idag, tänk på barnen!"
Jamen bara håll igen det där kakhålet, va! Jag har möjligheterna, Afrika har en annan verklighet och andra möjligheter. Jag hjälper inget barn genom att äta upp Janssons j*vla frestelse, men jag kan skänka en tanke, självklart. Jag kan be för barn som inte har det som jag. Samtidigt, så insåg jag på ett näst intill extremt sätt att det också finns barn i Sverige, barn i Sverige med samma möjligheter som jag, samma verklighet, som inte alls har det lika bra. Trots pengar, materiella tillgångar, skola, sjukvård och möjlighet till jobb. De här barnen är viktiga på ett sätt, medans Afrikas barn är viktiga, på ett annat. Ingen viktigare än den andra, för det finns inget här att jämföra med. Nej, just det. Inget att jämföra med. Vår enda likhet är att vi lever i samma värld och om vi lever i samma värld, så måste det kunna gå att alla får leva på lika villkor.

Varför kan vi inte tänka på världens alla barn? Inget barn är viktigare än ett annat, och på grund av världens orättvisa villkor, så behöver alla hjälp mot olika problem. Jämför aldrig mig med 20-åriga Gina i Afrika, eller 20-åriga Joana i Bangladesh. Vi har inte fötts till samma villkor och självklart är det orättvist, men det är inte mig du ska anklaga för att jag har möjligheten att ha mat i mitt kylskåp. Sverige har gett mig möjligheten att äta mig mätt om dagarna, Bangladesh har inte gett sina barn det, och det är inte mitt fel.

Jag säger inte att man inte ska hjälpa till. Kan man hjälpa till så gör gärna det. Jag anser däremot att man alltid ska tänka till lite extra. Vet du om dina pengar kommer fram? Blir din son eller dotter lyckligare av att du anklagar dem för att Sverige har gjort livet för bra för dem? Det är inte deras fel, inte heller ditt eller mitt. Vi ska ta vara på det vi fått, vara tacksamma och sköta om det vi har. Bortskämda barn, det är dem ni ska skälla på. De människor som inte bryr sig om vare sig sitt eget land, sina medmänniskor eller barnen i världen. Det är hemskt att det är såhär, så orättvist i världen. Att vissa barn ska behöva tänka på överlevnad, medans andra fäller tårar över att inte få äta pizza på en tisdag.

Du kanske inte förstår mig alls. Du kanske borde sluta läsa, för i så fall har antingen du eller jag gjort fel i detta. Kanske har jag inte uttryckt mig tillräckligt bra.

Jag pratar inte rätt ut utan att veta något nu, nej, jag har varit där. Var där? Afrika, Mocambique. Alldeles nyss berättade de om en av UNICEF-ambassadörerna om sin resa just dit. Det blev just väldigt verkligt för mig att jag också varit där, jag kunde känna igen omgivningen, inte just platserna det var på, men jag visste att ja varit där och sett hur det är. Nej, det är inte många barn som har kvar de där svullna magar. Självklart finns det ännu, där inbördeskrigens spår ännu finns kvar. Samtidigt, så har jag sett hur fint det blivit med all hjälp från omvärlden, men läs noga nu.
Bistånden har en baksida. Alla fina jeepar som skänkts från bl.a UNICEF och liknande, är ibland för dyra att använda för folket som får dem. Bränsle och reservdelar eller om bilen går sönder, gör att man är väldigt sparsam med att använda de här bilarna. Det var inte tanken från början. Nästan hälften av landets ekonomi består enbart av biståndspengar. Textilfabriker har lagt ner på grund av alla kläder som hela tiden skänks från omvärlden. Visst är det bra att vi skickar iväg våra kläder, så att familjerna som inte kan köpa dem, har något att använda, men nu är det så mycket kläder att det inte finns någon marknad för egen klädproduktion. Alla skolor och universitet som byggts med biståndspengar, går inte att använda då den dåliga ekonomin och biståndspengarna gör det osäkert att hålla igång dem. När biståndspengarna tagit slut för just exempelvis ett skolprojekt, finns ingen ekonomi till att med tiden ge lön åt alla lärare och personal. Vi, som tror att vi gör det så bra med bistånden, gör att de flesta länderna liksom glider på pengar som gör att de inte behöver jobba för att få iordning sin egen ekonomi. Det låter hemskt, men jag har varit där.

Jag vet inte om jag uttrycker mig rätt, eller om någon förstår alls vad jag menar. Det som betydde mest för mig med hela resan var att jag fick det klart för mig att Afrikas barn, faktiskt är lyckliga de också. Det är inte riktigt bara skit, skit och skit. Det är mycket skit och hemskt och allt det där, men trots allt elände och den där dåliga näringsfattiga maten, så ler alla ungar, varenda unge. Barnen och invånare i övrigt, är vackra människor och fina i sina hjärtan, precis som många av oss i Sverige, fastän många kanske måste tänka till en gång extra.
Ja, UNICEF kan fortsätta,  AIDS, Malaria, allt detta kan vi stoppa, om vi tänker till. Barnsoldater, våldtäkter, övergrepp, gråtande barn, allt det där får vi se på tv, exempelvis just nu på tv4.
Det här är hemskt och vi kan, tillsammans med de andra likställda människorna i världen, stoppa detta.

Men kom ihåg, det är inte bara skit, skit och skit. Afrikas barn ler mot mig, trots att de inte alltid har mat för dagen, eller sina föräldrar kvar. Afrikas barn ler. Jag har alltid fått höra motsatsen, nu har jag bevis på att jag alltid haft rätt.